Medaljen instiftades 1942 för att utdelas till de deltagare på östfronten under vintern 1941/42 som uppfyllde en rad detaljerade krav. Antalet utdelade exemplar anses enligt modern forskning vara mellan 2,5 och 3 miljoner.

I egenskap av krigsutmärkelse rankades den högt, på femte plats bland bandutmärkelserna. I likhet med övriga bandutmärkelser bars den endast vid utdelningstillfället och andra högtidliga tillfällen. Dessemellan kunde man välja på att bära den i form av ett släpspänne eller att ha bandet i det knapphål som är på motsvarande höjd, vilket frontsoldaterna tycks ha föredragit.

Original, denna variant anses vara tillverkad av Rudolf Souval, Wien och avhandlas på sidorna 202-203 i standardverket "Die Medaille Winterschlacht im Osten".

Att man vet att denna är tillverkad av Rudolf Souval trots att den saknar märkning beror på att man har påträffat den i orört skick i förpackningar märkta Souval. För att sådana fynd skall ha trovärdighet anses det att det skall ha skett vid minst tre av varandra oberoende tillfällen. Vilket alltså är fallet med Souvals exemplar. Östfrontmedaljer med Souvals märkning har ännu ej påträffats. 

Mest kännetecknande för denne tillverkare är att hakkorsets högra ben är avsmalnande, att bladet längs till vänster på baksidan saknar åder och framför allt att hjämens front är flack. 

Souvals östfrontmedalj inordnas designmässigt i gruppen "Wiener - Design" vilken avhandlas på sidorna 218-219 i ovanstående referensverk. Gemensamt för hela gruppen är örnens huvud samt utformningen av kvisten på baksidan. Andra kända tillverkare i gruppen är 11, 15, 30 och 108.

Medaljens storlek är 44,45 x 35,85 mm och vikten 20 gram. Bandringen är magnetisk.

Många samlare har nog i likhet med mig frågat sig varför östfrontmedaljen utseendemässigt avviker så mycket från alla andra tyska krigsutmärkelser. Utöver hjälmen och handgranaten tänker jag närmast på örnens vingar och det faktum att hakkorset är vridet 45 grader ur sin vanligaste position. Det beror på följande: Medan alla övriga utmärkelser är ritade av ett litet antal professionella konstnärer, samma namn återkom hela tiden, inbjöds av en tillfällighet en amatörmålare att lämna in förslag till östfrontmedaljens utseende. Det var den endast 21-årige SS-Unterscharführern Ernst Krause från Leibstandarte och hans förslag blev också antaget. 

Frontsoldaterna tolkade bandets svart-vit-röda färger på flera sätt. Enligt en tolkning symboliserade den röda färgen allt blod som flöt på östfronten och den svarta färgen sorgen över stupade kamrater. Enligt en annan tolkning symboliserade den röda färgen de mångdubbelt större fientliga styrkorna, den vita färgen den stränga ryska vintern och den svarta färgen de egna allt svagare styrkorna.